Jag har många gånger fått frågan om varför man som lärare ska använda mer av teknik i sin undervisning. Min utgångspunkt är: Det ska man inte.

Som lärare ska en använda den teknik som fungerar i just den givna situationen. Om teknik ska användas ska det vara för att läraren också ska se det meningsfyllt. Att bara använda något för att det ska användas, snarare än att det leder framåt kommer inte leda till högre kunskaper för eleverna. Att använda teknik för att använda teknik leder inte framåt. Det leder ingenstans.

Samtidigt. Få andra kvalificerade yrken skulle ha en sådan tolerans mot delar av egen yrkesgrupp som inte var villig att utvecklas i takt med samhället. Hade man fått reprimander? Andra arbetsuppgifter eller rent av blivit av med jobbet?  Hur betraktar omvärlden de som styvnackat håller fast vid gamla metoder med motiveringen att de fungerar?

Håkan Fleischer, fil. dr. i pedagogik, frågar sig:

… vad som skulle hända med den sjuksyster eller läkare som vägrade gå över till moderna narkosmetoder och envisades med att fortsätta söva med eter?

Teknisk utveckling går framåt och våra elever lever ett liv där mobiltelefoner, läsplattor, datorer och liknande är en lika naturlig del som kläder på kroppen. Den utveckling som kommer ske de närmaste åren är knappast möjlig att förutse.¹ Fundera själv på hur vl du förutsåg dagens smarta telefoner för fem år sedan? Att vi som lärare då i alla fall försöker följa med i utvecklingen känns för mig rimligt. Men då måste det också erbjudas möjligheter och förutsättningar därtill. Det är huvudmännens och chefernas ansvar, inte den enskilde lärarens.

En modell för att förklara lärarkompetenser kommer från Punya Mishra och Matthew J Koehler, professorer vid Michigan State University.²

Mishra och Koehler menar att en lärares kompetens inte längre kan mätas utifrån ämneskompetens (content knowledge) och pedagogisk kompetens (pedagogical knowledge) – den traditionella striden mellan ämne och undervisning – eftersom all form av undervisning innehåller ett tekniskt moment, oavsett om det råkar vara att använda fjäderpenna och bläck eller iPads. En lärares kompetens kan alltså mätas dels enligt dessa tre parametrar och en lärare bör hantera alla dessa tre för att fungera komplett inom den rådande kontexten.³

Utöver detta finns det också stora vinster att göra utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Exempelvis modellen flippat klassrum har visat sig ge goda resultat⁴ eller Eric Mazurs arbete med peer instructions.⁵ Samtidigt finns det väldigt mycket digitala redskap vi faktiskt inte vet resultaten av ännu. Från min egen horisont upplever jag mig kunna se vinster med vissa verktyg, men kanske inte nödvändigtvis med alla vilket får mig att återvända till min inledning. I det dagliga pedagogiska arbetet ska vi inte digitalisera för digitaliseringens skull. Vi ska göra det om och när det ger högre kunskapsresultat.

Konklusionen blir alltså följande: Vi bör sträva efter utökad digitalisering av skola och undervisning. Men inte för vår egen skull, inte för att det ser kul ut att ha en hemsida eller datorer. Utan för att det är nödvändigt, ur ett kontextuellt, professionellt och pedagogiskt perspektiv.

_{1. Se Moores lag.}

_{2. Se Punya Mishra och Matthew J. Koehler för mer om deras forskningsområden.} 

_{3. Det finns avsevärt fler som kan förklara Mishra och Koehler på ett mer kompetent vis än jag. Detta blir alltså en liten brasklapp kring att min förklaring bygger på min egen tolkning. Den som menar att jag är ute och cyklar får gärna rätta mig.} 

_{4. Se exempelvis om Carl Wieman eller Bergman & Sams om detta.} 

_{5. Mer om Peer instructions.} 

Under hösten 2013 deltog jag på AV-media Kronobergs teachmeet på temat digitalt arbete. Här finns en kort filmsnutt med mig från detta:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=Ryp7kW2x_io

I läroplanens första kapitel om skolans värdegrund kan vi läsa att:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.

I många fall upplever jag själv att det är lätt att missa att detta inte bara är värden som behöver gestaltas i mångfaldsplaner, antimobbingarbete eller etiska diskussioner utan faktiskt också i hur elever tar utrymme i klassrummet.

Redan när jag läste till lärare fick jag ofta höra att killar alltid upplevde att de fick mycket mindre tid i klassrummet än de faktiskt tog. Ibland har jag försökt mig på att föra statistik, men det har sällan lett till något annat än krumelurer på ett papper.

Tjänsten GenderTimer hjälper till att hålla koll på vem som faktiskt upptar tiden i klassrummet. Det är snabbt och enkelt att komma igång. Gå till http://gendertimer.com och registrera konto, eller logga in med Facebook. När det är gjort kan resultaten sparas och analyseras i efterhand.

Väl inne i tjänsten väljer man ett sessionsnamn, lägger till antalet av respektive kön och därefter klickar man på respektive symbol när någon får ordet. Det skapar en grafisk översikt som gör att man i efterhand kan analysera hur olika grupper tar för sig av talartiden i klassrummet.

I mitt fall använde jag ett fåtal minuter av Rapport men självfallet blir det tydligare och bättre om en eller flera lektioner analyseras på samma vis. GenderTimer finns också som App till iPhone och Android.

Jag, Maria Stockhaus och Edward Jensinger reagerade på Håkan Danielssons debattartikel på DN debatt. här kommer vår replik.

I Läroplanerna för skolan står att läsa att: eleverna får tillgång till handledning och läromedel av god kvalitet samt andra lärverktyg för en tidsenlig utbildning, bl.a. bibliotek, datorer och andra hjälpmedel.

Under en lång period har svenska skolor arbetat med att utrusta skolor med modern teknik och utbilda personalen för att inkludera moderna arbetssätt i skolans praktik. Tillgången till IT i svensk skola är dock fortfarande ojämnt fördelad, i vissa kommuner är skolorna fullt ut digitaliserade medan det i andra i princip inte finns tillgång till IT alls. Det är ett likvärdighetsproblem och kräver insatser både nationellt och lokalt. En viktig insats är att säkerställa att lärare får fortbildning och framförallt möjligheter att dela med sig och samarbeta för att utveckla undervisningen med de nya verktyg som kommer in i klassrummet. Den expertgrupp från OECD som på uppdrag av den förra regeringen granskat svensk skola och som kommer med en rapport i vår har redan nu indikerat att de kommer att ta upp svensk skolas brist på digitala verktyg generellt. Enligt gruppen är denna brist inte rimlig med tanke på den digitala utvecklingen i resten av samhället. Vi behöver bättre tillgång till IT – inte kasta ut det som redan finns på plats.

Att digitalisera skolan skapar nya sätt att jobba. Nya möjligheter och nya problem. Detta ger vi Danielsson rätt i. Men IT i skolan gör också skolarbetet mer relevant för elever. Forskningen som gick under namnet UnosUno (Grönlund, 2014) lyfte framgångsfaktorer likväl som problemområden vid skolans digitalisering. Det är kända områden som skolans personal, inklusive Danielsson, bör vara väl insatta i. Att, som Danielsson gör i sin debattartikel i DN den 17/4-15, dra slutsatsen att ta datorn ut ur skolan för att han upplever att elever får sämre resultat är märkligt. Danielsson verkar sätta sig över de styrdokument vi har att följa i skolan och själv följa en läroplan som inte finns för att han upplever att vi fått ordningsproblem i skolan. Ordningsproblem som han av någon anledning sätter utanför sig själv som lärare och lägger skulden helt på ett tidsenligt verktyg, datorn.

Skolans fortsatta digitalisering är högst väsentlig ur ett demokratiperspektiv. Vi vet inte hur framtiden kommer se ut, men vi kan vara tämligen säkra på att den digitala utvecklingen kommer fortsätta. Att då inte använda och utveckla metoder för detta inom ramen för skolan,riskerar att bara bli bakåtsträvande och genom det minska skolans legitimitet ytterligare.

När elevernas datorvana ökar så ökar också pedagogisk användning av datorer (Tallvid, 2015) vilket ger vid hand att det snarare är mer, inte mindre, användning av datorer som behövs i skolan. Datorvana elever gör helt enkelt, i större utsträckning, rätt saker med sina datorer än mindre vana.

Kärnan i problemet som Danielsson målar upp är inte tekniken, utan det pedagogiska ledarskapet i klassrummet.

Edward Jensinger, Områdeschef Arbetsmarknad, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen i Malmö

Maria Stockhaus, Riksdagsledamot (M)

Mikael Bruér, legitimerad lärare i historia och religion.

Igår presenterade alltså regeringen sitt förslag om Lärarlönelyftet som ett steg i att “öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan”. ¹http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/06/regeringen-presenterar/För den som befinner sig utanför skolans värld kanske detta ter sig som ett vällovligt förslag för att förbättra svensk skolan, men för många av oss som är i skolan blir det raka motsatsen. 

Syftet med regeringens förslag är alltså att höja lönerna. Gott så. Läraryrkets attraktivitet är av yttersta vikt i ett läge då vi behöver rekrytera 70 400 lärare innan år 2019 ²http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.236609!/Menu/article/attachment/Tabell-rekryteringsbehov-per-lan.pdf. Problemet är dock att detta förslag på intet vis kommer hjälpa utan snarare tvärtom. Förslaget riskerar istället att jaga lärare ur yrket.

Ett av problemen med lärarbristen är att den beräknade siffran bygger på att andelen lärare som idag är yrkesverksamma stannar kvar. Åtskilliga undersökningar visar dock att stora grupper vill lämna yrket. Så mycket som en tredjedel angav att de funderade på det i november och av de under 40 år var siffran drygt hälften. Ett av huvudskälen är lönen. ³http://skolvarlden.se/artiklar/var-tredje-larare-tanker-byta-jobb.

I detta läge väljer alltså regeringen att satsa på ett lärarlönelyft som riktar in sig mot några lärare. Om man räknar de grupper som regeringen anger motsvarar de 60 000 på sin höjd en fjärdedel av lärarna⁴http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/statistik-i-tabeller/snabbfakta-1.120821, men utifrån kriterierna är det långt färre än så som har en möjlighet att ta del av höjningen.⁵http://www.regeringen.se/globalassets/regeringen/dokument/utbildningsdepartementet/barn–och-ungdomsutbildning/pm_lararlonelyftet-290615.pdf

Så vad tjänar en lärare då? Tja, inte så illa. En högstadielärare, med minst 4 års utbildning – ofta längre, som jobbat i tio år tjänar i många runt 30 000 även om så klart många är långt efter. En högstadelärare som idag avslutar sitt yrkesliv ligger i flera fall runt 35 000. Men det finns också de inom lärarkollektivet som tjänar långt mindre.⁶Lärarnas Riksförbunds löneenkät 2014. Jämför man detta med andra akademiska yrken med ungefär samma längd är det skrämmande lågt. Exempelvis ligger en civilingenjör efter tio år runt 40 000 precis som tandläkare och jurister. ⁷http://www.saco.se/studieval–karriar/studieval/yrken-a-o/civilingenjor/, http://www.studeravidare.se/utbildningar/tandlakarutbildning) (http://www.saco.se/studieval–karriar/studieval/yrken-a-o/tandlakare/, (http://www.saco.se/studieval–karriar/studieval/yrken-a-o/jurist/

Samtidigt är alltså läget det att många lärare kommer saknas inom väldigt kort tid och många överväger att sluta och lönen är en viktig komponent i denna problembild. I det läget väljer alltså regeringen att föreslå en lönereform som omfattar, på sin höjd, en fjärdedel av lärarkåren. Resten är alltså inte tillräckligt bra.

Vad riskerar då förslaget att leda till? J

1. Det riskerar bidra till att minska läraryrkets attraktivitet minskas när skiktning cementeras och det tydliggörs att bara ett fåtal kan få verklig löneutveckling. Stora grupper lärare kommer, som ovan påpekat, inte beröras alls och för den som ska utbilda sig till lärare är det knappast intressant att veta att det finns en teoretisk möjlighet att få göra karriär. Det ekonomiska utrymmet är begränsat och karriärtjänsterna är ytterst få. Den som vill bli förstelärare idag kan i många fall få vänta 20 år på möjligheten och sannolikheten att regeringens förslag kommer få samma effekt är uppenbar.

2. Det finns en överhängande risk att just ” skickliga och engagerade lärare” kommer lämna yrket. Många känner sig redan förbisedda och felbehandalde. Många fantastiska lärare har aldrig fått en chans att ta del av förstelärarreformen och gårdagens förslag lär ytterligare förstärka dessa känslor. Tydligen lär Stefan Löfvén uttryckt att det var rimligt att förstelärarna ingår bland dessa lärare som ska få ett ytterligare tillskott. Detta innebär att ett ytterst litet fåtal, några få procent, av lärarkåren kommer ha fått en statlig löneökning på 8000 år 2016 medan de allra flesta, i många fall mycket kompetenta, fått ingenting. Hur detta ska bidra till att hålla lärare kvar i yrket är för mig en gåta.

3. Det kommer sannolikt bidra till att bilden av att lärarkåren i stort är inkompetent. Den bilden finns redan oh vi som verkar i skolan märker hur denna attityd omger oss dagligen. Att peka ut en liten grupp som ”särskilt skickliga” och genom det också säga att de är värda en extra kompensation är samtidigt att säga att det stora flertalet inte är skickliga och inte värda detsamma. Detta kommer bidra till att den negativa synen på lärarkåren befästs och förstärks. 

Regeringens förslag kommer inte bidra till de positiva effekter de tror sig. Tvärtom. Vad som är nödvändigt (utifrån diskussionen om löner) om vi vill bygga upp ett attraktivt läraryrke är generella löneökningar som kan konkurrera med akademiska yrken med samma utbildningslängd. Då kommer vi i större utsträckning få den typ av studenter som behövs, i den omfattning som är nödvändig. 

Till skillnad från lärarfacken ser jag inte heller hur det stora lärarkollektivet kommer se något positivt med förslaget. Jag förstår båda lärarfackens initialt positiva hållning då vi som yrkesgrupp inte är vana att få något utan att slåss med näbbar och klor. Men till skillnad från både mitt eget förbund och Lärarförbundet ser jag mer risker än möjligheter med förslaget.

Istället för att öka läraryrkets attraktionskraft riskerar regeringen att göra det motsatta. De engagerade och kompetenta lärarna som finns i skolan behöver alla rimliga löner, inte bara några. Om skiktningen ska ökas ytterligare kommer det knappast leda till att fler stannar kvar i yrket. Tvärtom.

För att kunna synliggöra vad som görs i klassrummen och få elever att samarbeta och bli medvetna om sin och sina kamraters utveckling behövs verktyg som möjliggör detta. Ett sådant verktyg är Padlet. För den som inte testat verktyget rekommenderar jag det varmt!

Padlet är ett gratisverktyg för att skapa gemensamma arbetsytor online. I korthet fungerar Padlet som en gammaldags anslagstavla, fast online och tillsammans med andra. Två tydliga fördelar är att den fungerar i alla webläsare (jag testat) och finns som app.

Varje Padlet går att ha privat eller delad. Det går att ställa in så att en Padlet är öppen för samarbete, stängd osv. På själva arbetsytan går att inkludera en lång rad olika saker. Film, bilder, text, dokument, ljud går att inkludera vilket också gör användningsområdena väldigt varierande.

Jag själv har främst använt Padlet som ett sätt att presentera olika läxor eller liknande. I något fall har eleverna haft i uppgift att läsa/titta på nyheter och presentera detta varje vecka och då har Padlet fungerat utmärkt som redovisningsverktyg, framförallt för att få eleverna att inte skriva för mycket…

Verktyget är väldigt flexibelt och erbjuder långt fler möjligheter i klassrummet än de jag själv provat på (eller kan tänka ut). Några andra användningsområden skulle kunna vara:

Interaktiva lektioner: Att låta eleverna få uppgifter som de skriver, ensamma eller i grupp, och som lyfts fram i klassrummet med hjälp av projektor.

Mindmap:  Använd Padlet som en sorts mindmap där elever använder det till att brainstorma kring någon uppgift.

Utvärdera: Låt eleverna skriva utvärderingar på Padlet. Eftersom det i ursprungsläget är anonymt kan det funka bra till detta.

Föreläsningsanteckningar: Låt eleverna skriva anteckningar under genomgång i klassrummet och posta dem i Padlet för att de ska kunna ta del av varandras anteckningar.

Redovisning: Låt eleverna redovisa ett arbete med hjälp av Padlet. De kan inkludera olika sorters media, texter och liknande och bygga en interaktiv vägg kring sin redovisning.

Läxor: Lägg upp klassens läxor på en Padlet.

Anslagstavla: Varför inte använda den som just en gemensam anslagstavla. Lägg upp en gemensam Padlet inför ett prov eller liknande och låt eleverna lägga upp alla bilder, texter etc som de arbetat med.

Samtalsunderlag: Presentera frågeställningar eller tips inför muntliga prov eller liknande för att underlätta för eleverna att komma igång och diskutera.

Exit ticket: Vad lärde sig eleverna under dagens lektion? Istället för post it, använd en Padlet.

Samla källor: Ska dina elever göra en fördjupningsuppgift? Låt dem posta sina källor på en Padlet för att alla andra i klassen ska kunna ta del av dem.

Vill du veta mer om olika funktioner i Padlet kan jag rekommendera denna sida. 

En ständigt återkommande fråga för SO-lärare är hur fasen man ska lägga upp sin planering över tre år för att hinna med det centrala innehållet.

Den frågan blir särskilt aktuell från höstterminen 2018!

Varför då? 

Förhoppningsvis har ingen lyckats missa att det från höstterminen 2018 har genomförts förändringar i timplanen. För SO-lärarens vidkommande innebär att eleverna garanteras minst 75 timmar i varje ämne fördelat över tre år. Utöver det finns 52 timmar att fördela fritt, som det passar, på skolorna.

Det innebär att enskilda skolor kommer ha friheten att disponera över dessa. Men det innebär inte per automatik att lärarna kommer få inflytande.

Alla som planerat SO-undervisning vet att tiden är mycket begränsad. Det är därför av yttersta vikt att lärarna tar kontroll över den tiden. Jag har redan nu hört om skolor där det ska läggas i en pott för temadagar, eller ämnesövergripande arbete eller… ja, ni förstår själva. Eftersom timmarna inte är reglerade krävs inte heller att de specifikt knyts till dylika ämnen vilket kommer sätta en hel del lärare i klistret.

Kort sagt: Gör ditt yttersta för att ta kontroll över de 52 timmarna!

Fördelning av timmarna?

En annan variant är att enskilda skolor helt enkelt lägger ut de 52 timmarna, jämt fördelade över fyra ämnen. Det i sig kan tyckas vara oproblematiskt. I den mån det är en lärare som undervisar i samtliga ämnen kan det naturligtvis också vara det, men så är inte alltid fallet.

På min senaste arbetsplats var nio SO-lärare. Av dessa var endast 3 av oss behöriga i samtliga SO-ämnen. Vi som har den kombinationen blir färre och färre och det är därmed inte heller någon självklarhet att alla undervisande lärare faktiskt har alla SO-ämnen.

Hur blir det då ett problem? 

Det enkla svaret på det är att de olika SO-ämnena också är olika stora. En snabb jämförelse av det centrala innehållet visar till exempel att geografi har 15 punkter centralt innehåll medan historia har 24 punkter. Dessutom är några av punkterna i historia formulerade på ett sådant sätt att de är återkommande i flera områden.

Räknar man i tid har varje SO-ämne tydliga skillnader i tid, utifrån de olika punkterna i det centrala innehållet.

• Geografi: 5 timmar per innehåll.
• Historia: 3,1 timmar per innehåll.
• Religionskunskap: 4,4 timmar per innehåll.
• Samhällskunskap: 3,3 timmar per innehåll.

Om man då fördelar de 52 timmarna jämnt rakt över blir det således ett problem då ämnena är olika stora.

Två modeller att fördela timmarna

Det finns naturligtvis flera lösningar på problemet. En är att varje enskild lärare funderar igenom vad som tar mest tid i hens undervisning och fördelar därefter. Problemet med det är att vi alla tenderar till att favoritområden, som vi ger något större (ganska ofta för mycket) utrymme i relation till övriga ämnen.

Ett annat sätt kan vara att förhålla sig till hur stor andel de enskilda punkterna är i relation till helheten.

En rent matematisk beräkning ger att ämnen utgör följande del av helheten:

• Geografi: 19%
• Historia: 30%
• Religionskunskap: 22%
• Samhällskunskap: 29%

En enkel fördelning av de 52 timmarna, utifrån ovanstående, skulle då ge:

• Geografi: 9 timmar
• Historia: 17 timmar
• Religionskunskap: 11 timmar
• Samhällskunskap: 15 timmar

Emellertid leder det till en fortsatt väldigt ojämn fördelning av tid i relation till vad eleverna ska hinna med. Fortfarande är det avsevärt mycket mer tid att hinna i geografi och religionskunskap. Det leder in oss på ett andra alternativ.

Den andra modellen är att helt sonika fördela tiden utifrån den totala mängden centralt innehåll för att balansera upp tiden i relation till vad som skulle göras. Det skulle innebära ganska få timmar till geografi och religionskunskap och merparten till historia och samhällskunskap.

Den modellen skulle fördelningen kunna se ut som följer:

• Geografi: 0 timmar.
• Historia: 25 timmar.
• Religionskunskap: 5 timmar.
• Samhällskunskap: 22 timmar.

Med den fördelningen skulle mängden tid jämnas ut något i förhållande till stoffmängd.

Ovanstående skulle alltså ge en viss förskjutning till, i huvudsak, två ämnen för att jämna ut det hela. Det skulle leda till en mer rättvis planeringssituation, men också till att eleverna skulle tvingas stressa mycket mindre för att hinna det som förväntas av dem.

Problem och möjligheter?

När man sitter på sin kammare och kommer fram till olika modeller känns det ibland som man löst den gordiska knuten. Nu är verkligheten (tyvärr) långt mer komplicerad än ett excelformulär.

För att någon av modellerna ska fungera krävs en stor organisation. Dels krävs en tjänsteläggning som gör att den som undervisar i historia måste ta färre klasser medan den som undervisar i geografi får ta fler, om det inte är en lärare som har alla ämnen. De blir, som påpekat, färre.

En annan nöt att knäcka är att det faktiskt är en brist på behöriga lärare i samtliga SO-ämnen. Det gör att, även om man löser den rent matematiska knuten så finns en tjänsteteknisk svårighet att lösa. För vad gör man om den som är behörig i geografi också inte är behörig i det eller de ämnen som krävs för att få ihop det hela?

Det finns verkligen ingen bra metod att lösa de problem som kommer av den nya timplanen. De två modeller jag presenterat här är bara två tankeexperiment för att problematisera den planering alla SO-lärare står inför vid terminens start, och över tre års tid.

SO-lärarens roll och betydelse behöver uppvärderas. Att vi får ett dylikt problem att hantera är inte till vår fördel.

Jag funderar på om timplanen för SO-ämnena är en omöjlig ekvation, på mer än ett sätt? 

Inlägget kommer från en anonym lärare som jag upplåtit utrymme till. Jag delar uppfattningen om att det är problematiskt med lärare i skolorna i dessa tider och önskar att lärarna skulle slippa känna sig rädda för att bli sjuka när de går till sina arbetsplatser.

——————–

Ett spel för gallerierna

Det är så konstigt det här med synen på oss lärare. Idag presenterade utbildningsministern ett nytt besked från Folkhälsomyndigheten om att öppna upp för en successiv och relativ återgång till närstudier för gymnasieelever. Rekommendationerna lämnar stort utrymme för lokala huvudmän att besluta om hur rekommendationerna ska tolkas och tillämpas. Enligt den information som finns både hos Folkhälsomyndigheten och Skolverket rekommenderas en gradvis återgång till närstudier mellan 25 januari och 1 april. Myndigheterna anser det rimligt att elever får minst 20 % närstudier och att exempelvis en årskurs i taget släpps in i skolan. Hänsyn skall dock tas till hur den regionala och lokala smittspridningen ser ut.

I vår kommun och i regionen i stort är smittspridningen fortsatt hög, alltså bör man rimligen iaktta försiktighet och hålla sig till den miniminivå som myndigheterna rekommenderar, kan man tycka. Vår kommun är av en annan uppfattning. Utbildningsnämnden beslutade idag om att gå från 100 % distansundervisning vid våra kommunala gymnasieskolor till 70-80 % närundervisning från en dag till en annan. Var finns den successiva återgången i den här relationen? Hur kan man anse att det gör skillnad att hålla runt en fjärdedel av eleverna hemma med distansundervisning och tre fjärdedelar på skolan med närundervisning? Vilken skillnad gör det för lärarna? Svaret är: ingen alls. Tjänstefördelningen hos gymnasielärare ser dessutom väldigt olika ut. För en lärare som har all sin undervisning i årskurs 3 blir det ingen distansundervisning alls utan enbart närundervisning. För en annan kan det se marginellt annorlunda ut. Gemensamt för alla lärare är dock att då du bedriver närundervisning har du precis lika många elever i klassrummet som före pandemin. Det finns ingen som helst möjlighet att hålla avstånd. Så gott som alla undervisningsgrupper består av 32 elever. De vistas under skoldagen i salar som är byggda för betydligt mindre grupper.

Det är ett högt spel som förs då man väljer att vända på siffrorna från Folkhälsomyndigheten. Istället för att ge 20 % närundervisning initialt för att sedan successivt öka den om smittspridningen hålls nere väljer man att återgå med 70-80 % närundervisning direkt. Som Donald Trump sa till sin efterträdare så gäller det att ha tur om styret ska fungera. Det kan ju naturligtvis gå bra, men det kan också gå dåligt och det hela upplevs i det närmaste som bisarrt.

LR:s ordförande Åsa Fahlén skrev i Skolvärlden idag att lärare tvingas leva i parallella världar. Privat ska vi följa myndigheternas rekommendationer som innebär att hålla avstånd, jobba hemifrån och inte träffa mer än 8 personer, ens utomhus, men på jobbet ska vi helt utan skyddsutrustning träffa 100 kollegor och 150 av våra egna elever, 32 åt gången, samt i övrigt möta flera hundra andra elever i skolans olika lokaler. Vilken annan yrkesgrupp i Sverige träffar så många olika individer, helt utan skyddsutrustning? Ingen. Det finns också de som påstått att lärare inte löper större risk än andra att smittas. Vänta nu. Nyligen kom en rapport som visar att högstadielärare kvalar in på 7:e plats av 124 på topplistan över mest smittade yrkesgrupper i Sverige (Killgren, Sandra, “Studie: högstadielärare bland de värst drabbade yrkesgrupperna”, Skolvärlden 20/1-21). Kan det möjligen ha att göra med hur många personer de vistas mycket nära på daglig basis? Kan det också vara så att gymnasielärare inte hamnar lika högt på listan för att vi bedrev distansundervisning i våras? Att vi nu, då smittspridningen är långt högre än i våras, ska återgå till 70-80 % närundervisning är att spela ett högt spel. Inga lärare kommer vaccineras inom överskådlig framtid, åtminstone inte under vårterminen utan vi ska jobba på som om vi vore immuna mot covid-19. Att välja den högsta nivån av närundervisning som Folkhälsomyndigheten tillåter för regioner med lägre smittspridning och inte den som de rekommenderar för regioner med fortsatt hög smittspridning kan inte ses som annat än att vår kommun kör ett spel för gallerierna. De allra flesta lärare föredrar att ha sina elever på plats i skolan för det är då undervisningen fungerar bäst, men under en global pandemi med fortsatt hög smittspridning har vi kanske rätt att känna oro och kräva att våra huvudmän borde värna mer om vår och våra elevers hälsa.